Helixnebulosan – berömt för smeknamnet "Saurons öga" – stirrar tillbaka på oss från rymdens djup som en av de mest hisnande och närmaste planetariska nebulosorna på himlen. Beläget bara ~650 ljusår bort i stjärnbilden Vattumannen, är detta kosmiska mästerverk (även känt som NGC 7293) den lysande resten av en solliknande stjärna i sina dramatiska dödsryckningar. När stjärnan förbrukade sitt kärnbränsle svällde den upp till en röd jätte och släppte sedan våldsamt sina yttre lager – och kastade ut dem i rymden i enorma hastigheter. Det som återstår är en brännande vit dvärgkärna, inte större än jorden men brinnande med intensiv ultraviolett strålning som lyser upp den utsläppta gasen som en neonskylt. Från vår utsiktspunkt på jorden kikar vi rakt ner i en biljon mil lång tunnel av glödande väte och syre — vilket skapar illusionen av ett perfekt, kusligt öga med en ljus central pupill (den vita dvärgen) omgiven av intrikata ringar och filament. De där ömtåliga, kometliknande knutarna och tunna trådarna är täta klumpar av gas och damm som envist överlevt stjärnans explosiva sista utbrott. Även om den på många bilder framstår som en platt, ringliknande struktur, är Helix egentligen en tredimensionell helix eller cylindriskt skal — en komplex, något kaotisk expanderande bubbla skulpterad av den döende stjärnans vindar och strålning. Den sträcker sig nästan 3 ljusår (ungefär hälften av avståndet till närmaste stjärna) och är en av de största och mest detaljerade planetariska nebulosorna vi kan studera på nära håll. Denna hypnotiserande "sista andetag" av en stjärna ger astronomer en sällsynt, levande ögonblicksbild av hur genomsnittliga stjärnor som vår sol en dag kommer att avsluta sina liv – varsamt (enligt kosmiska mått) sprida sitt material för att så nästa generation stjärnor och planeter. (Källa: NASA / Jet Propulsion Laboratory-Caltech Ett hemsökande kosmiskt öga, fångat i slående detalj — som påminner oss om att även stjärnor har dramatiska finaler.