Föreställ dig dopamin som ett löpband med en smygande hastighetskontroll. Digitala distraktioner vrider upp den i sprintläge. Jobb? Det är en avslappnad promenad, som känns plågsamt långsam. Lösningen är inte att hoppa iväg i dopaminkoma, utan att dra tillbaka till en hållbar jogging där promenaden känns uppiggande igen. Jag kallar det "Dopaminlöpbandet". Upprepade högbelöningsslag ökar automatiskt hjärnans tempo, vilket gör att lågbelöningsuppgifter (arbete) känns omöjliga tills du upprätthåller hastighetsbegränsningen. Ingen avhållsamhet "nollställer förväntningarna" över en natt, det är frånvaron av eskalering som gradvis saktar ner bältet och återställer arbetets relativa kraft.