Det är svårt att ignorera vad som händer med silver på sistone. Det som fascinerar mig är hur få som tolkar detta drag genom en hyperinflationslins. Istället är den rådande berättelsen att priserna är översträckta och redo för medelvärdesåtergång – en uppfattning jag starkt inte håller med om. Diagrammet nedan fungerar som en viktig påminnelse om den extrema volatilitet som guld upplevde under Weimarperioden från 1914 till 1925. Ur ett prisbeteendeperspektiv är likheten svår att ignorera, trots uppenbara skillnader i dagens politiska och ekonomiska miljö. Låt mig vara tydlig: Silver når inte nya toppar för att gruvarbetare vårdslöst satsar kapital eller för att tillgången ökar kraftigt. Faktum är att vi ser motsatsen. Det har inte gjorts några större upptäckter, ingen meningsfull utbudsrespons, samtidigt som efterfrågan fortsätter att öka strukturellt, samtidigt som en penningkris tyst byggs upp. Detta är den typ av prisbeteende som vanligtvis observeras på tillväxtmarknader när förtroendet för valutan försvagas.