Merkurius, den snabba innersta planeten, är fångad i en sällsynt 3:2 rotations-bana resonans med solen: den roterar exakt tre gånger på sin axel för varje två varv runt vår stjärna. Denna märkliga koppling—i kombination med Merkurius mycket excentriska (förlängda) bana—skapar en av de märkligaste "dagarna" i solsystemet. En hel soldag på Merkurius—från en soluppgång till nästa—sträcker sig till cirka 176 jorddagar, mer än dubbelt så lång som dess omloppsår på ungefär 88 jorddagar. Samtidigt är planetens sideriska rotationsperiod (en rotation i förhållande till stjärnorna) cirka 59 jorddagar. Resonansen uppstår från solens kraftfulla tidvattenkrafter som verkar på Merkurius icke-sfäriska form och dess excentriska bana, vilket dramatiskt varierar dess avstånd från solen. Dessa tidvatten spred rotationsenergi över miljarder år tills planeten stabiliserade sig i detta stabila 3:2-"lås" istället för den vanligare 1:1-synkrona rotationen som ses hos många månar. Denna bisarra rytm formar Merkurius ytmiljö djupt. Under det långvariga dagsljuset (upp till 88 jorddagar i sträck på vissa platser) bränner solen terrängen till brännande högsta temperaturer över 430 °C. Sedan sänker lika långa nätter temperaturerna under −170 °C, vilket driver våldsam termisk expansion och sammandragning som spricker bergarter och påverkar långsiktig geologi. Den extrema dag-natt-cykeln påverkar också flyktiga ämnen, vilket gör att de kan migrera över ytan. Anmärkningsvärt nog, trots att den kretsar så nära solen, hyser Merkurius vattenis – fast i permanent skuggade kratrar nära polerna, där solljuset aldrig når på grund av planetens nästan noll axiallutning. Data från NASAs MESSENGER-uppdrag (som kretsade 2011–2015) bekräftade ljusa radarreflekterande avlagringar som vattenis, ofta begravda under ett mörkt isolerande lager på något varmare platser, med renare exponerad is i de kallaste områdena. Dessa fynd visar hur bandynamik och tidvattenlåsning kan bevara flyktiga ämnen även på de hetaste steniga världarna. Merkurius 3:2-resonans kopplar därmed samman dess banmekanik, extrema klimat, ytkemi och oväntade ledtrådar om beboelighet – vilket ger värdefulla lärdomar för att förstå nära steniga exoplaneter runt andra stjärnor, varav många kan ha liknande resonanstillstånd och kraftiga temperatursvängningar. Källor: NASA (inklusive MESSENGER-uppdragsdata), Wikipedias planetfakta, vetenskaplig litteratur i Nature Geoscience och Icarus.