Fattigdom får skulden för samhällets värsta utfall – men det är inte den verkliga boven. När utvecklingspsykologer undersöker barndomsutfall – saker som examensfrekvenser, missbruk, rattfylleri och fängelsestraff – tittar de noga på vad som förutspår dessa utfall senare i livet. En variabel de ofta studerar är barndomens hårdhet, vilket i princip innebär att växa upp i ett låginkomsthushåll. Med andra ord, hur fattig familjen var. Vad många studier däremot visar är att sambandet mellan familjeinkomst och dessa senare utfall är förvånansvärt svagt. I vissa fall finns det bara en liten korrelation; i andra fall ingen meningsfull koppling alls. Forskare undersöker däremot också en annan faktor: barndomens instabilitet eller oförutsägbarhet. Detta mäts genom indikatorer som hur ofta ett barn flyttade hem, hur många romantiska partners en primär vårdgivare hade och hur mycket vardagsosäkerhet som präglade barnets liv. Här är resultaten mycket mer konsekventa. Barndomsinstabilitet visar ett starkt samband med negativa utfall senare i livet—effekter som anses vara stora enligt denna forsknings standard. Avgörande är att även när forskare statistiskt kontrollerar för familjens inkomst, är tidig instabilitet en stark indikator på fängelsevistelse, missbruk och andra negativa konsekvenser.