Det finns en ny tro som växer bland Storbritanniens institutioner, och den är lika farlig som den är oärlig. Landsbygden, får vi höra, är "för vit." Inte grön. Inte landsbygd. Inte historisk. Vit. Och därför ett problem att lösa. Detta är inte satir. Det är officiell policy. Regeringsbeställda rapporter beskriver nu Englands kullar, fält, pubar och gångvägar som en "vit miljö" som riskerar att bli "irrelevant" om den inte omformas för att spegla en "multikulturell nation." Landsbygdsmyndigheter instrueras att attrahera specifika etniska grupper, omforma tillgången, skriva om tolkning, justera beteenden och omprofilera kulturen själv. Allt betalas av skattebetalaren. Det handlar inte om tillgång till naturen. Ingen är förbjuden att promenera på landsbygden. Det finns inga grindar markerade efter ras. Det som motsätts är inte uteslutning, utan närvaro. Fel personer, i fel antal, på fel plats. Ensamhet är tveksamt. Pubar är "problematiska." Hundar är en "barriär." Engelskheten i sig omformuleras tyst som en form av fientlighet. Återigen är mönstret bekant. Först språket. Sedan målen. Sedan pengarna. Kulturen omgestaltas som en brist. Kontinuitet blir "dominans." Historien reduceras till optik. Och gruppen som byggde, upprätthöll och bevarade dessa platser får – artigt, byråkratiskt – höra att de måste anpassa sig eller flytta åt sidan. Det som gör detta ögonblick annorlunda är att landsbygden aldrig var i kris. Städer förändrades av tryck, täthet och politiska misslyckanden. Landsbygden var stabil. Rotad. Den stabiliteten är just anledningen till att den nu är måltavla. Det står som en tillrättavisning av idén att ständig demografisk förändring är oundviklig eller önskvärd. Så det måste rättas till. Detta är demografisk ingenjörskonst, inte bevarande. Delstaten har beslutat att Englands nationella landskap speglar fel berättelse, och den berättelsen måste skrivas om. Marknadsföringen förändras för att visa de "rätta" ansiktena. Outreach riktar sig till de "rätta" grupperna. Beteendenormer revideras. Marken finns kvar, men betydelsen har förändrats. Vi får höra att detta beror på att "vi alla betalar för det." Men det argumentet kollapsar vid kontakt med verkligheten. Om något verkligen tillhör alla, pekar du inte ut en grupp som ett problem och instruerar den att förändras. Du rasifierar inte delat utrymme. Du behandlar inte den befintliga kulturen som ett hinder att riva ner. Det är inte inkludering. Det är förflyttning genom policy. Samma logik går nu genom bostäder, planering och migration. Nya städer kom till byar. Jordbruksmark offrad. Infrastruktur ignorerad. Siffror styr allt, samtycke ingenstans. Landsbygden är inte längre ett levande arv utan en tom yta där tjänstemän projicerar sociala resultat. Och lägg märke till asymmetrin. En grupp måste alltid anpassa sig. En kultur måste alltid mjukna, förklara sig själv, späda ut sig själv. De andra bekräftas, tillmötesgås, försäkras. Det säger dig att det här inte handlar om rättvisa. Det handlar om makt. När man väl accepterar att England i sig är ett rasproblem, är inget säkert. Inte byar. Inte landskap. Inte historia. Det som överlever gör det bara tills nästa rapport förklarar det som "icke-representativt." Landsbygden behöver ingen omskolning. Det behövs inga raskvoter, omskrivna seder eller akademiska föreläsningar om vem som tillhör. Den behöver försvaras eftersom när staten beslutar att ett lands hjärtland är "för vitt" har den redan beslutat att landet självt måste förändras. Och när kontinuiteten bryts återvänder den inte. "Fel personer, i fel antal, på fel plats. Ensamhet är tveksamt. Pubar är "problematiska." Hundar är en "barriär." Engelskheten i sig omformuleras tyst som en form av fientlighet."