I sin modell av civilisationspolitik hävdade Samuel Huntington att den främsta orsaken till det oproportionerliga våldet och dysfunktionen i den islamiska världen var bristen på en "ankarstat" som kunde avgöra interna tvister och fungera som en sköld mot yttre aggression; något som alla andra civilisationer i hans schema hade. De länder som var tillräckligt stora för att kunna spela denna roll inkluderade Egypten, Turkiet, Pakistan och Iran, men i varierande grad visade de sig alla vara otillräckliga eller olämpliga för uppgiften. Saudiarabien är förmodligen inte tillräckligt stort för att spela denna roll, men man skulle kunna tro att det absolut måste vara åtminstone GCC:s ankarstat i en huntingtonsk värld. De mindre staterna som utmanar dess konsensus och till och med tävlar om dominans urholkar slutligen GCC-subregionens förmåga att fungera effektivt och försvara sina intressen som ett block.