Som vanligt närmar sig europeiska ledare konkurrenskraft med en hemiplegisk vision – de ser bara halva den strategiska bilden. I en intervju med @FT framför EU:s konkurrenschef @Teresaribera ett korrekt argument: Europa måste försvara sin regleringsmodell om det vill förbli konkurrenskraftigt i en global ekonomi: "Som européer kan vi inte satsa på en kapplöpning mot botten," säger hon. "Vi vet att vi genom regleringen skapar dessa höga standarder." Och hon varnar för att "om vi förlorar vår identitet, våra värderingar, vårt folks förtroende, kommer vi inte att kunna förhandla om något." Hon har rätt i en viktig punkt: reglering är en maktspak. Men här stannar argumentet av. Reglering fungerar bara om EU accepterar den mest obekväma sanningen om global konkurrens: du kan bara exportera dina regler om du dominerar ekonomiskt. Amerika och Kina formar de globala marknaderna eftersom de bärs av jättar — Big Tech, Big Industry, Big Finance — som fungerar som oundvikliga standardsättare. Deras omfattning förvandlar inhemska regler till globala normer. Europa, däremot, vill reglera världen samtidigt som det vägrar vara en makt. Den vill ha standarder utan skala. Inflytande utan mästare. Suveränitet utan dominans. I åratal har EU medvetet valt att definiera sig självt inte som ett maktutrymme, utan som ett konkurrensutrymme – genom att fragmentera marknader, blockera sammanslagningar och disciplinera sina egna potentiella jättar i rättvisans namn. Resultatet är paradoxalt: Europa reglerar företag det inte har, på marknader det inte dominerar. Detta är inte moralisk överlägsenhet. Det är strategisk hemiplegi. Om Europa verkligen tror att reglering är en källa till konkurrenskraft, måste man också tro på ekonomisk dominans, industriell skala och europeiska mästare som kan genomföra dessa regler världen över. ...