När ett svart hål börjar svänga en hel galax som en kosmisk rivningskula har astronomer i galax VV 340a upptäckt något vilt: en relativistisk jetstråle som sträcker sig ~20 000 ljusår — nästan hela galaxens diameter — som långsamt svajar fram och tillbaka, som en gigantisk trädgårdsslang som viftas i ultraslowmotion. Denna jetstråle skjuter ut material med nästan ljusets hastighet från närheten av ett supermassivt svart hål och gör något brutalt: den sveper bort gas med ungefär 20 solmassor per år, svälter galaxen och bromsar nya stjärnbildningar över enorma områden. Den verkliga häpnadsväckaren? Detta händer inte i en gammal, "pensionerad" elliptisk galax (där vi vanligtvis förväntar oss kraftfull återkoppling som denna). Det utspelar sig i en ung, fortfarande bildande skivgalax som precis har börjat smälta samman med sin granne. Det utmanar direkt den läroboksmässiga berättelsen om hur galaxer och deras centrala svarta hål växer tillsammans. Upptäckten kommer från en dödlig kampanj med flera våglängder: James Webb Space Telescope (infrarött) — genomborrade dammmolnen och avslöjade den glödande aktiva kärnan, Keck + KCWI (optisk integralfältspektroskopi) — kartlade hur den enorma energin sprider sig genom galaxen, VLA radioarray — blottlade den vackert ringlade, spiralformade jetstrukturen, ett tydligt tecken på långsam precession (jeten vinglar som en snurrande snurra som börjar tippa). Varför svängen? Den främsta misstänkte just nu är ett andra supermassivt svart hål som gömmer sig mycket nära huvudhålet. Deras gravitationsdans tvingar jetstrålen att precessera — i princip gunga den från sida till sida över miljontals föreställ dig detta: tänk om det supermassiva svarta hålet i hjärtat av Vintergatan plötsligt började göra samma sak — svinga en relativistisk jet och suga ut 20 meter☉ gas varje år? Hur många stjärnbildningsområden skulle stängas ner? Hur dramatiskt skulle spiralarmarna och vår natthimmel se ut efter några hundra miljoner år? Denna upptäckt skriver om vår förståelse av "AGN-feedback" på de tidigaste sidorna i en galaxs livshistoria. Svarta hål sitter inte bara tysta i centrum — ibland tar de hela galaxen i nackskinnet och skakar om den.