(varning för känsligt innehåll) För ett år sedan på denna dag förändrades mitt liv när en brand förstörde mitt hem och alla mina ägodelar. När jag ser tillbaka inser jag att återuppbyggnad aldrig var ett alternativ. För mig var den enda vägen att bygga något nytt. Förlusten var ceremoniell i sin omfattning, upplevelsen stärkte mig och mina värderingar, min självkänsla, och i slutändan tror jag satte mig på en kurs som mer stämmer överens med vem jag kan och hoppas vara. Elden lärde mig en ny radikal form av mod – den visade mig att det du bygger i livet är i din kärlek och ditt ord. Och ja, faktiskt, att ha båda betyder mycket, mycket mer än något annat. Några månader senare förändrades mitt liv igen. Medan många av er som läser troligen känner till branden och troligen stöttade mig, vet få att jag då fick den otroliga välsignelsen av en överraskande och vackert oväntad graviditet. Vi blev överlyckliga, vi döpte honom till Felix för glädjen han återgav oss i våra liv. Och ändå var Felix inte menad för denna jord och hans hjärtslag stannade till slut bara. Jag minns att jag då var ganska arg, suddig i min ilska – arg på Gud, arg på mig själv, arg på bara orättvisan, oförmögen att se det positiva trots att jag obevekligt sökte efter en. Sorgen förvärrades på vissa sätt, men den omorganiserade också sorgen. Jag gråter inte över elden, men jag gråter ganska ofta över Felix. Jag ler också fortfarande oftare än jag gråter. I slutändan är det det som känns naturligt för mig. Och naturligtvis jobbar jag för mycket. Jag känner verklig mening i det arbetet, men oroar mig ibland om jag jobbar eftersom det åtminstone är a+b=c där. Jag vet egentligen inte vad eller varför jag skriver detta här. Jag trodde att en dag skulle alla läsa ett inlägg om en blommande pojke eller mage, och vi skulle alla känna avslut. Att min historia betydde något. Att det skulle passa in i ett fint slut, och att livets bana äntligen skulle bli begriplig. Men ibland går saker inte ihop. Det finns inga ljusglimang. A + B är inte lika med C. Livet förklarar sig inte självt. Förlust rättfärdigar sig inte. Meningen är inte garanterad. Och ändå är jag här. Här är vi, ett år senare. Framåt. Genom. På nytt.