I nionde klass, när vi lärde oss om konstitutionen, tog vi upp ämnet "förhandskontroll" av pressen, direkt efter Pentagon Papers SC-fallet. Skillnaden mellan EU och USA i detta avseende är ganska viktig med tanke på de aktuella diskussionerna. Grok-sammanfattning av både frivillig och obligatorisk förehållning: **USA:s angreppssätt (Första tillägget)**: Föregående begränsning är presumtivt grundlagsstridigt och innebär en "tung presumtion mot dess konstitutionella giltighet." Det är nästan aldrig tillåtet, med endast extremt snäva undantag (t.ex. truppförflyttningar under kriget, obscenitet eller uppvigling till våld som utgör en tydlig och närvarande fara). Domstolarna föredrar övervägande åtgärder efter publicering (skadestånd eller straffrättsliga påföljder) framför censur före publicering. Mål som *Near v. Minnesota* (1931) och *New York Times mot USA* (Pentagon Papers, 1971) fastställde denna nästan absoluta barriär. **EU/ECHR-metoden (artikel 10 i ECHR & EU-stadgans artikel 11)**: Förfångningar är inte förbjudna i sig men utsätts för "mycket noggrann granskning" på grund av deras inneboende faror och avkylande effekt på pressen. De är endast tillåtna om de strikt föreskrivs i lag, strävar efter ett legitimt mål (t.ex. nationell säkerhet, integritet, anseende, allmän säkerhet) och är nödvändiga och proportionerliga i ett demokratiskt samhälle. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna) har upprepade gånger slagit fast att förhandsbegränsningar kräver exceptionell motivering men inte är kategoriskt ogiltiga (t.ex. *Observer and Guardian mot Storbritannien* (Spycatcher-fallet, 1991)). **Praktiskt resultat**: Europeiska domstolar (inklusive i Storbritannien före och efter Brexit, samt i hela EU-länder) beviljar rutinmässigt interimistiska förelägganden för att blockera publicering i privatlivet (*Von Hannover mot Tyskland*), förtals- eller sekretessmål. Amerikanska domstolar gör det nästan aldrig, eftersom de ser förhandsbegränsning som värre än någon skada från publicering. **Frivillig återhållsamhet**: Båda systemen tillåter frivillig självcensur eller avtal om att inte publiceras (t.ex. förlikningar eller off-the-record-arrangemang), men Europa har mer institutionaliserade frivilliga mekanismer (t.ex. brittiska DA-Notices eller presssamarbete med myndigheter kring nationell säkerhet), medan den amerikanska pressen är mer benägen att motsätta sig frivilliga statliga förfrågningar på grund av stark kulturell och juridisk motvilja mot all förhandsinblandning. Överlag behandlar USA förhandsbegränsning (obligatorisk eller uppmuntrad) som en anathema mot yttrandefriheten; EU behandlar det som ett legitimt men hårt granskat verktyg när rättigheter måste balanseras.