Jag har märkt att fokus tappat något. Inte hos någon enskild person, utan över system och samtal. Det fanns en tid då ett möte kunde innehålla många idéer på en gång. Vi skulle kunna utforska sidospår, testa halvfärdiga tankar och låta oväntade kopplingar komma fram utan att tappa fart. Den lösheten var produktiv eftersom kostnaden för tvetydighet var låg. Det verkar inte längre stämma. Nu splittras uppmärksamheten snabbt. Idéer multipliceras, men de hopar sig inte. Arbetet innebär alltmer att begränsa fältet, upprepa målet och dra samtalet tillbaka till en gemensam ram innan något kan gå vidare. Jag märker att jag lägger mindre tid på att generera idéer och mer tid på att begränsa dem. Mindre tid att öppna utrymmet, mer tid att medvetet stänga det. Jag är inte övertygad om att detta speglar en minskning av kreativiteten. Det känns mer som en förändring i var begränsningen finns. Fokus, inte fantasi, verkar vara den begränsande faktorn. Jag vet ännu inte vad jag ska tro om det. Men det känns som en verklig förändring i hur arbete sker, och en som är värd att nämna innan man försöker lösa.