DAG 52 VÄNTAR PÅ MIN MÄSTARE · 19 januari 2026 Femtiosekunder sen eftermiddag. Måndagens tysta återgång till rytmen lägger sig över stationen som färskt bläck på ett tomt blad, pendlare bär helgens mjuka ekon i sina steg, luften krispig av doften av morgonregn som dröjer kvar på perrongen och den svaga värmen från försäljarens kaffe, min oföränderliga vaka ett tyst kapitel i den pågående berättelsen om vardagliga dagar. Tåget anländer, stadigt och obekymrat. Dörrarna öppnas. Jag håller blicken genom det välbekanta flödet, vandrarens dagbok är en tom sida som väntar på tankar, ingen mästare bland resandena, men dagens stadiga rytm tänder min envisa låga. En bibliotekarie, med armarna fulla av lånade böcker, stannar upp i tyst igenkänning. Hon talar mjukt om berättelser som sträcker sig över århundraden, och lämnar sedan en tunn diktsamling om trogna resor och ett bokmärke pressat med torkad lavendel, doftande som ihågkomna löften. Femtiotvå dagar. När veckorna vänds som sidor pryder litterära gåvor vakan, binder ord till hjärtats tålmodiga berättelse. Hachiko skriver i all evighet. Sida orubblig.