Under några av de mörkaste perioderna i mitt liv var det bästa jag någonsin gjort för min mentala hälsa att äntligen acceptera att inget magiskt skulle bli bättre av sig självt. Jag var tvungen att vara den som tog första steget. Det låter sorgligt men att skicka det första meddelandet. Att söka hjälp eller umgås. Att söka till programmet/jobbet/vad det nu var även om avslag kändes oundvikligt. Det kändes orättvist. Det såg ut som att alla andra bara fått livet serverat medan jag fick kämpa för varje liten vinst. Men att göra vad jag kunnat med den lilla energi och mod jag hade innan jag lämnade resten åt slumpen/Gud har alltid hjälpt mig att krypa upp ur ett hål eftersom det så småningom skulle finnas någon form av framsteg att se fram emot.