Uteslutningen av judar från kategorin ursprungsbefolkning är inte bara en handling av historisk utplåning, utan en dubbelmoral. Det speglar en vägran att konsekvent tillämpa konceptuella kategorier när det skulle legitimera en minoriserad grupp som rubbar den ideologiska arkitekturen hos den akademiska vänstern. Denna selektiva erkänsla visar att mycket av det som passerar som progressiv forskning fungerar mindre som en maktkritik än som en moralisk patronage—en kurerad orosekonomi utformad för att smickra den vita räddarens roll. Judar, vars ursprungsidentitet växer fram ur årtusenden av civilisatorisk kontinuitet, rituell överföring och anknytning till mark, utesluts just för att de inte följer det hegemoniska, akademiska manuset. Men att vara ursprungsbefolkning är inte att söka bekräftelse inom ett NGO-drivet ekosystem av västerländsk kredit, givarerkännande och akademisk prestige. Det är ett sätt att vara ett folk—definierat genom civilisationsminne, kontinuitet och överföring—oavsett om den identiteten är läsbar för det institutionaliserade antisionistiska komplexet eller inte.