Vi uttrycker ofta indirekt "vilken sorts person jag är" genom att utvärdera andra. När man berömmer en person och säger "han har verkligen ett mönster", är undertexten ofta: Jag kan uppskatta en sådan person, vilket betyder att jag också har ett mönster. När man skäller på någon och säger "varför är han så principlös", är undertexten ofta "jag står inte ut med sånt här, det betyder att jag är väldigt principfast." Detta beteende är i grunden en slags självpresentation, där man formar och förstärker sin moraliska bild, sociala status eller känsla av överlägsenhet genom att döma andra. Psykologiskt har detta något att göra med "moralisk licensiering" eller "signalering": vi använder vår inställning gentemot andra för att bevisa för omvärlden (och oss själva) att "jag är en god person", "jag har vision" och "jag står rak". Och den sista meningen "Folk är självcentrerade, och universum är också du/mig-centrerad" är ännu mer träffsäker. All perception och all mening faller slutligen på observationspunkten "jag". Oavsett hur fantastiska eller hatiska andra är, måste de passera genom "jag"-filtret för att komma in i min värld. Beröm och utskällning är bara "jag" som använder andra för att skriva biografier om mig själv. Så nästa gång du ser någon som är särskilt angelägen om att döma andra, tänk på det: Pratar han om den personen eller sig själv? Människor är komplexa, men också gulligt enkla. Vi lever ju trots allt i centrum av vårt eget universum.