Mitt folk slaktas. Detta är bortom allt jag kunnat föreställa mig, även i min värsta mardröm för Iran och för iranier. Regimens grymhet är avsiktlig och sadistisk. Vi ser outhärdliga bevis och hör ögonvittnesskildringar som trotsar förståelse. Bara för en vecka sedan fanns det hoppfulla scener – stunder av eufori på gatorna, poliser som vinkade, till och med hejade på demonstranterna. Och nu är vi här. Jag vet inte vad mer jag ska säga, förutom detta: må ljusare dagar komma. Må vi fortsätta stå fast vid Irans folks sida. Och för oss i diasporan, låt oss hålla om varandra, stötta varandra och inte titta bort. Låt mig avsluta med detta: Sluta inte prata om Iran.