Som en degenererad spelare är det surrealistiskt när du äntligen får slut på pengar. Det känns som att vakna ur en dröm. För fram till dess bar varje nytt spel en liten gnutta hopp. Speciellt om du har varit en "framgångsrik spelare" tidigare och tjänat tillbaka allt. Det är det som gör det ännu svårare att sluta. Man ger egentligen inte upp hoppet förrän det inte finns något kvar. Sedan tvingas du sitta där med hela tyngden av dina misstag. Och märkligt nog finns det en slags frid i det. Du visste alltid att dina handlingar kunde leda dig dit. Men du visste inte hur du skulle sluta. Men det ögonblicket. När allt är borta. Det är också ögonblicket då du äntligen kan bygga upp igen med bättre vanor och bättre beslut. Tegelsten för tegelsten. Eller så kan du gå därifrån. Och om du väljer att sluta, skulle jag inte klandra dig. Men jag är fortfarande här idag för jag vet inte hur man slutar.