Det enklaste sättet att skratta åt det är att bryta statusrollerna och spela motsatt roll mot vad du 'objektivt' kan vara i situationen. Det märkliga med statusspelet är att när du väl börjar förvränga det, inser du att det bara är en berättelse – det är inte verkligt. Det är bara premissen för hur vi behandlar varandra, eller känner behov av det. Om du bryter mot spelets regler genom att inte spela den roll andra kanske förväntar sig av dig, kan du både ha roligare och bli mindre identifierad med hur folk uppfattar dig. Du inser hur fri du är, hur lättsamma berättelser är, hur mycket du kan förändra dem och välja olika. Det är verkligen en rejäl uppvaknande att bryta reglerna (för man inser att ingen faktiskt upprätthåller dem; att *du* var den som upprätthöll dem på dig själv).