"Jag kör Uber på nattskiftet. Du träffar alla sorters. Fyllon, älskare, trötta sjuksköterskor. Klockan två på natten hämtade jag en kille från ett sjukhus. Han satte sig i bakluckan och såg chockad ut. Sa inte ett ord. Vi körde tyst i tio minuter. Då hörde jag ett snörvlande. Jag kastade en blick i backspegeln. Han stirrade ut genom fönstret, tårarna strömmade nerför hans ansikte. "Tuff natt?" frågade jag tyst. "Min fru," kvävde han fram. "Hon bara... Cancern. Hon är borta." Mitt hjärta stannade. Jag stängde av mätaren. "Jag tar dig inte hem än," sa jag. Han tittade upp, förvirrad. "Vad?" "Du kan inte gå till ett tomt hus just nu. Inte än." Jag stannade på en diner som var öppen hela natten. "Kom igen. Kaffe och paj. På mig." Han tvekade, sedan nickade han. Vi satt i den båset i tre timmar. Han berättade om hennes skratt. Hur de träffades. Hur hon hatade ärtor. Jag bara lyssnade. När jag äntligen släppte av honom klockan 6 på morgonen var solen på väg upp. Han skakade min hand. "Tack," sa han. "För att du inte gjorde mig ensam i mörkret." Jag tjänade inte en krona den kvällen. Men det var den viktigaste drivkraften i mitt liv." ~Shihaan Hussain