Den amerikanske filmskaparen David Lynch har flera gånger sagt att Billy Wilders klassiska film noir "Sunset Boulevard" (1950) är en av de filmer som format hans konstnärliga vision mer än någon annan. När han sa "Jag vill ha en dröm när jag går på bio. Sunset Boulevard har den drömvärlden för mig", han berömde inte bara Billy Wilder — han beskrev grunden för sin egen film. I Wilders värld fann Lynch det där upphängda utrymmet mellan verklighet och vision som skulle definiera hans filmer: ett förfallande Hollywood, hypnotiska atmosfärer, karaktärer fångade i sina egna illusioner, och framför allt den där "drömkänslan" som ständigt glider in i mardröm. Det är omöjligt att inte se ekona av "Sunset Boulevard" på Mulholland Drive: samma kontrast mellan glamour och mörker, mellan Hollywoods gyllene löfte och dess skuggor. För Lynch hade Wilder redan öppnat dörren till en drömlik, oroande dimension — han tryckte den bara ännu längre. Att se om "Sunset Boulevard" genom Lynchs ögon visar hur djupt filmen påverkade en hel generation regissörer som förvandlade drömmar till film, och film till en dröm.