Det här är så häftigt. I princip, när modellerna skalar upp, börjar deras interna representationer konvergera över olika arkitekturer och till och med olika modaliteter mot en gemensam verklighet, som Platons grottallegori. Det påminner mig om David Humes bundle-teori om jaget, som hävdar att sinnet inte är något annat än en samling flyktiga "intryck" och "idéer" utan någon permanent kärna. Eller buddhistisk lära om anatta. Det vi uppfattar som ett enhetligt "jag" är egentligen en konventionell konstruktion som uppstår ur samspelet mellan aggregaten.