Jag har alltid fått "sömn är nödvändigt" och de där refrängerna när jag nämnt att jag i snitt bara sover 3–4 timmar per natt. Visst, vetenskapen säger att sömn rensar bort toxiner och det är väldigt viktigt och allt det där, och jag förstår det. Men jag ångrar inte hur jag hanterade det. Från ungefär 17-18 års ålder tills jag var 26-27 kunde jag sova tre eller fyra timmar, arbeta, handla, jaga vad jag ville, och ändå ha tid för det jag ville göra. Jag hade jobbat 20 timmar om dagen och ändå tänkte jag att jag inte gjorde tillräckligt. Mitt sinne och min kropp klarade det. Jag ville så mycket att jag fortsatte med det. När man är ung har man den där extra kapaciteten. Nu när jag är lite äldre känner jag mig fruktansvärt dålig om jag går under sex timmar. Jag kan fortfarande kämpa mig igenom dagen, men det är inte som förut. Min poäng? När du har förmågan och möjligheten, pressa ut allt du behöver. En dag kommer du att se tillbaka och tänka: "Jag borde ha kämpat hårdare när jag kunde." Låt inte det vara du.