När du inser att livet är ett spel är det inte så att du blir vårdslös. Du blir äntligen uppriktig. Du slutar klamra dig fast vid livet. Du slutar försöka tvinga fram resultat. Du börjar spela i takt med det som redan händer. Universum har aldrig bett om att bli tagen på så stort allvar. Den allvaret är något sinnet lägger på livet, som en kostym det glömmer att det bär. Ett spel handlar inte om att komma fram till slutet så snabbt som möjligt. Om det vore poängen, skulle det bästa musikstycket vara det som slutar först, och den bästa dansen skulle vara det med de kortaste stegen. Men ingen dansar för att nå slutposen. Du dansar för att dansa. På samma sätt är livet inte ett problem som ska lösas. Det är en upplevelse att leva, utforska och smaka. Att vinna är inte att fly från spelet. Att vinna är att inse att du har rätt att njuta av det. När du identifierar dig för starkt med dina rädslor, ditt förflutna, din status eller din berättelse, glömmer du att du är observatören, inte karaktären. Då känns varje hinder som ett verkligt hot istället för en inbjudan. Men när du väl minns vem du är förvandlas livets utmaningar till intressanta, roliga pussel. Misslyckande blir feedback. Förändring blir en del av nöjet. Du slutar fråga, "tänk om det går fel?" och börjar fråga, "vad händer om jag försöker?" Här är en hemlighet. I samma ögonblick som du slutar försöka kontrollera spelet börjar spelet spelas vackert genom dig. Du flödar. Du improviserar. Du litar på nästa drag utan att behöva se hela brädet. Livet fungerar bäst när man spelar det lättsamt, med nyfikenhet, humor och en känsla av förundran. Universum testar dig inte. Det dansar med dig. Och det har det alltid varit. Före din karaktärs födelse och efter dess död fortsätter den eviga kosmiska dansen. Väck det inre barnet inom dig. Spela mer. Njut av det här spelet. Jag älskar dig. - Sensei