I tonåren till 20-årsåldern hånade jag vänner vars liv verkade handla om att umgås med vänner och spela sport. De var dårar. Hur vågar de slösa bort sin potential på sådana vardagliga saker. Hur kan de inte tillbringa varje vaken stund med att tänka på att lösa stora problem i mänsklighetsskala, överträffa sina jämnåriga, och göra något av sig själva. I högstadiet frågade en klasskamrat mig: "varför läser du så mycket under rasterna? Kom och häng." Utan att tveka sa jag: "Så att jag inte skulle bli som du." Han pratade aldrig med mig efter det; år senare önskar jag att jag inte sagt det, men jag menade det då. Inget betydde något för mig förutom att gå vidare. Allt som inte hade med det att göra var helt enkelt i vägen. Jag blev den första i min blodslinje att komma in på ett Ivy League-universitet. Först att ha arbetat i USA. Först att bli miljonär vid 25. Nu är jag i 30-årsåldern och enligt de flesta konventionella mått har jag klarat det. Arbetet driver mig fortfarande, men jag lär mig först de senaste åren att vänner, familj och hälsa – för dig själv och dem omkring dig – är de verkliga ledstjärnorna. Det har de alltid varit. Det är de som gör livet värt besväret. Jag var dåren hela tiden. Min tröst är att jag hade oerhört tur. Det tog mig inte 40 år att få det jag trodde att jag ville ha bara för att kunna lära mig det jag behövde. Jag undvek med nöd och näppe en tidslinje där jag, sittande på min dödsbädd, ser tillbaka på mitt liv och viskar: "Jag hade tid men visste inte om det; älskade men besvarade det inte; livet men inte värderade det." Jag önskar samma sak för dig anon.

@macroamaranth Jag ber om ursäkt, det var onödigt