Astronomer har identifierat det mest omfattande svarta hål-drivna jetsystemet som observerats hittills, benämnt Porphyrion, som sträcker sig cirka 7 megaparsec (Mpc), motsvarande ungefär 23 miljoner ljusår. Detta kolossala bipolära utflöde överträffar tidigare rekord, inklusive Alcyoneus, och motsvarar den linjära utbredningen av cirka 140 Vintergatans galaxer placerade änd mot ände. Jetstrålarna härstammar från ett supermassivt svart hål som befinner sig i en massiv elliptisk galax (ungefär tio gånger stjärnmassan av Vintergatan) och som ligger vid en rödförskjutning motsvarande en ljusstyrka på cirka 7,5 miljarder ljusår. Strukturen bildades under en epok då universum var ungefär 6,3 miljarder år gammalt (tillbakablickstid ~7,5 gyr), i en miljö där den kosmiska medeltätheten var 7–15 gånger högre än idag. Porphyrion uppvisar en klassisk Fanaroff–Riley typ II-morfologi, med väldefinierade lober, jets, en kompakt kärna, en inre hotspot i den södra jeten och en yttre södra hotspot som potentiellt är kopplad till backflöde. Radioobservationer vid låga frekvenser (främst från LOFAR Two-metre Sky Survey vid ~150 MHz, förstärkta med uGMRT-uppföljning och högupplösta LOFAR-data) visar synkrotronemission från relativistiska elektroner i magnetiserad plasma, drivna av den centrala aktiva galaxkärnan (AGN). Jetstrålarnas kinetiska kraft är enorm, uppskattad till intervallet 10^{45}–10^{47} erg s^{-1} (biljoner till tiotals biljoner gånger solens bolometrisk ljusstyrka), tillräcklig för att injicera enorma mängder energi och magnetfält i det intergalaktiska mediet (IGM) och det storskaliga kosmiska nätverket. Dessa utflöden sträcker sig långt bortom värdgalaxens circumgalaktiska medium, tränger igenom filament och kan potentiellt nå tomrumsliknande regioner, där de kan värma intergalaktisk gas, hämma kylande flöden, modulera stjärnbildningshastigheter i omgivande strukturer och bidra till magnetiseringen av det kosmiska nätet på megaparsec-skalor. Upptäckten, baserad på systematisk analys av LOFAR-data (som har katalogiserat över 10 000 utvidgade radiokällor, inklusive många jättelika jetsystem), visar att sådana extrema jetlängder inte är särskilt sällsynta och att relativistiska jetstrålar kan upprätthålla anmärkningsvärd koherens och kollimation över kosmologiska avstånd och genom tätare tidiga universummiljöer, vilket trotsar förväntningarna från magnetohydrodynamiska instabilitetsmodeller. Denna upptäckt innebär en mer betydande roll för AGN-återkoppling via jättelika jetstrålar i reglering av galaxutveckling, baryoncykling och IGM:s termiska/magnetiska egenskaper under den största epoken av svarta håls tillväxt och kosmisk strukturbildning. Referens: Oei, M. S. S. L. et al. Svarta hål-jetstrålar på samma skala som det kosmiska nätet. Nature 633, 320–326