Det finns en känsla som nästan alla har men ingen erkänner det det är den tysta känslan av att ditt verkliga liv inte har börjat än som om du tittar på dig själv utifrån, väntande Fast i någon evig prolog medan jag väntar på att filmen ska börja Du är Rocky och springer uppför trappan klockan 5 på morgonen Karate Kid vaxar bilen De flesta är mentalt fast i den scenen, för alltid För att förberedelser känns produktiva och ansvarsfulla Men sedan går tio år sedan 20 sedan 50 Du inser att du har repeterat inför en pjäs som aldrig skulle ha premiär De flesta dör i introt förbereder sig fortfarande och väntar Fortfarande övertygad om att huvudberättelsen är runt hörnet ...