Att skaffa sig rikedom kan verka som en rationell strävan i mötet med ett system som uppenbarligen är för hopplöst trasigt för att kunna lagas. Men detta är ett katastrofalt misstag eftersom även om rikedom inte konfiskeras eller devalveras, kommer de saker den kunde köpa nu eller tidigare bara att försvinna, till vilket pris som helst.

Till slut kommer även den rikaste mannen i Sydafrika eller Brasilien eller vilken parallell du än använder att vilja ha inget annat än att hans barnbarn ska kunna få ett jobb med att designa rymdraketer, och det kommer att vara omöjligt, eftersom det inte kommer att finnas något rymdprogram och inga pengar att bygga det.

Idén att vi kan "växa ifrån" dysfunktion som Elon Musk eller andra pro-AI-personer tycker är helt bakvänt, om man inte tror att AI:n kommer att föråldra mänskligheten helt. Dysfunktionen lever bokstavligen på tillväxt! Att växa ekonomin subventionerar den mer och möjliggör nya orättvisor!

Dessa tycker jag är både irriterande och sorgligt underskattade skäl att inte investera sitt livs engagemang i affärer. "Kanske är Strauss' budskap i Zero to One att man inte ska bli entreprenör."

Du ägnar ditt liv åt att främja rikedom, framsteg, välstånd och teknik, och slutresultatet är att den amerikanska regeringen kan finansiera 5 biljoner dollar i välfärds-/NGO-bedrägerier per år istället för 2 biljoner, medan du bor i ett inhägnat område med dina 3,2 barnbarn. Verkar meningslöst.

Ingen minns de rikaste människorna från Roms sena dagar, eller de bästa akveduktbyggarna, vars ansträngningar i slutändan var förgäves. Vi minns de kristna fäderna och martyrerna som lade grunden för det som kom härnäst, och bevarade det lilla vi har kvar av Rom.

Vi minns också de ärorika krigsherrarna som förstörde Rom. Också giltigt.