Kyssen var fräsch, salt och renande, som en morotssallad med Ray Peat.  Hennes ben var som morötterna: fasta och raka, slingrade sig runt mina ben som rotsystemen i två intilliggande träd.  Hennes hud var som kokosoljan: perfekt eterisk vit i nuet, men smälte bort till osynlighet när vi värmde varandra.  Hennes ögon var som saltet: den enda geologiska delen av detta annars biologiska ögonblick, ögon mjuka som marmor, men spetsiga som de vassa saltstenarna, ögon som skulle leva längre än jag som granit, ögon glänsande som de eviga stjärnorna på himlen, ögon jag aldrig skulle glömma ens efter min död, ögon som var öppna, Tittade in i mina egna öppna ögon.  Jag vet inte vilken del av hennes kropp som var som äppelcidervinäger. Ändå fanns det något fientligt men renande som strömmade över oss, sedan droppade det ut igen, och lämnade en pöl av vätska i botten av skålen när det var över.