Du förstår det egentligen inte förrän det händer. Idag mötte jag en av huvudundertecknarna av det öppna brevet mot mig. Någon jag känt i åratal och betraktat som en avlägsen vän. Hon log, pratade om barnen. Det var så länge sedan, sa hon. Hur har du haft det, du vet, sedan jag var tvungen att ta den positionen på grund av min funktion. Jag minns att jag slog min knytnäve mot väggen i ett hotellrum av smärta efter att ha läst hennes inlägg. Jag var otröstlig. Så ja, det finns ett manus. Och så här kommer det att bli. För dem och för oss.