Alkemisten 👀✨av @Adamtastic Jag valde inte det här verket på det sätt som folk brukar välja konst. Jag väntade inte på att se den. Jag jämförde det inte. Jag behövde ingen bekräftelse. Jag präglade den vid avslöjandet. Blind tillit. Inga garantier. Vilket känns passande, eftersom större delen av mitt liv har levts precis så; rör sig innan säkerheten dyker upp, lyssnar på något inre långt innan jag kan förklara det för någon annan. Folk älskar att kalla det vårdslöst. De ser inte hur ofta det är det enda sättet att överleva. Jag har alltid trott på detta: ENERGI HITTAR SINA MÄNNISKOR. Inte som en slogan. Som ett mönster och en grundläggande grund känner du bara igen efter att du har levt igenom tillräckligt med kaos för att sluta argumentera med det. När "Alkemisten" avslöjade sig kände jag ingen entusiasm. Jag kände igenkänning. Omedelbart. Fysiskt. Obekvämt. Som att bli sedd utan att bli ställd frågor. Som att snubbla över bevis på något du har vetat men aldrig sagt högt. Det här verket är inte lugnt. Det är inte prydligt. Det löser sig inte. Och det har inte jag heller. Mitt liv har byggts i lager.... Ansvar staplat på instinkt, logik flätad med intuition, styrka som bars offentligt medan återuppbyggnaden skedde tyst under ytan. Jag har tillbringat år inne i system som belönar lugn samtidigt som de långsamt urholkar de som håller dem igång. År av pålitlighet, anpassningsbar, absorberande. Den som håller trycket så att andra slipper göra det. Tills du slutar slipa ner dig själv. Då är du plötsligt "för mycket." Mörkret i detta verk känns inte symboliskt. Det känns levande. Tät. Den sortens mörker man inte flyr från, man metaboliserar. Den sorten som lär dig att vara närvarande i osäkerheten istället för att dissociera dig igenom den. Det är välbekant mark för mig. Och guldet, ja, det är den delen folk missförstår. Det känns inte som framgång. Det känns inte som en firande sak. Det känns smidd. Ojämnt. Nästan trotsigt. Som om den kämpade sig ut istället för att placeras där varsamt. Det är så något meningsfullt någonsin har kommit in i mitt liv. Och hur jag dyker upp för att hjälpa andra. Jag blev inte den jag är genom självförtroende eller klarhet. Jag blev henne genom upprepning. Genom att stanna när det hade varit lättare att försvinna. Genom att välja nyfikenhet när bitterhet hade varit berättigad. Genom att lära sig att hålla fast vid motsägelser utan att kräva att de löser sig bara för att andra ska känna sig bekväma. Den här texten förklarar sig inte själv. Det lugnar inte. Den ber inte om ursäkt. Den låtsas inte att processen var smidig....