Jag växte upp i en delstat som många människor vid kusten inte kan hitta på en karta – det var en viss slump att vi växte upp där med tanke på mina föräldrars uppväxt vid kusten. Så i gymnasiet gillade jag att klä mig som en av den upplysta eliten och tog upp hobbies som vegetarianism och att klä mig bra. (Att flytta till kusterna förstörde senare min världsbild -- jag trodde att mina nya kustkamrater skulle uppskatta att träffa en världslig individ som hade flytt från det kustlösa Mellanamerika, men till min stora förtvivlan trodde de att jag bara var ännu en idiot, men det är en historia för en annan dag. tillbaka till gymnasiet.) En höstdag som denna hade jag på mig min fars gamla tröja – som en del av hans nischade forskarskola. Jag befann mig i ett Starbucks (som vilken världslig person som helst skulle kunna göra) och mina öron spetsades när jag hörde en bekant melodi. En Miles Davis-låt från "Kind of Blue"! (I flera veckor hade jag ivrigt studerat den amerikanska jazztraditionen -- så många turer till vinylaffären!). Jag skröt genast och högljutt om mina jazzkunskaper för mitt sällskap. Jag kände mig väldigt självbelåten. ah! att bli kultiverad! Det bästa av allt är att jag idag fick återuppleva exakt samma spänning. Jag bläddrade i min X tidslinje och jag kände igen en anime pfp i det vilda! tyvärr! det är frieren! Trots mina ansträngningar framhärdar gentlemannen i mig!

rishög