Jag har en kollega som aldrig meddelar något. Du vet inte att hon sökte befordran förrän hon redan är på det nya kontoret. Man inser inte att hon köpte sitt eget ställe förrän hon i förbifarten nämner "att hon är på väg hem för att måla klart." Hon lägger inte upp några milstolpar. Den samlar inte in åsikter från folkmassan. Bjuder inte in till kommentarer. Jag brukade tro att hon var hemlighetsfull. Den framgången skulle delas högljutt. Den spänningen behövde en publik. Nu ser jag det annorlunda. Hon rör sig med avsikt. Tyst. Fokuserad. Säkert. Hennes planer är skyddade medan de fortfarande är sköra. Hennes glädje späds inte ut av ljudet utifrån. Hon låter saker växa rötter innan hon visar världen blomman. Det är inte hemlighetsmakeri. Det är urskiljning. Det är frid. Det handlar om självförtroende. Ibland är de starkaste de som bygger sina liv mjukt, utan applåder, och låter resultaten tala när de är redo.