På min tid, för att titta på ett nytt avsnitt Du var tvungen att vänta till nästa dag, eller till och med nästa vecka. Ingen spola tillbaka, inget maratontittande, ingen algoritm som serverar allt på ett silverfat. Netflix existerade inte. Inte heller YouTube. Det fanns väntan. Och att vänta var en del av upplevelsen. Det lärde dig en egenskap som idag nästan verkar vara en brist: tålamod. Vänta utan att ha allt direkt. Att uthärda tomrummet mellan avsnitten. Njut av processen, inte bara resultatet. Idag är allt omedelbart. Vill du ha något? Klick. Vill du ha underhållning? Scrolla. Vill du ha dopamin? Uppdatera. Och det förändrar hjärnan. Det förändrar hur vi reagerar på saker. Det förändrar hur vi upplever tid. Skillnaden är inte teknologisk. Det är mentalt. De som växte upp på 1990- och 2000-talen internaliserade idén att saker kommer om man väntar. Att inte allt sker omedelbart. Den tiden är en del av spelet. De som är födda idag i en 'on demand'-värld riskerar att uppleva väntan som ett problem, inte som en naturlig fas. Och här kommer mantrat in. Man lever med en 'nu eller aldrig'-mentalitet. Den andra lever med en 'det kommer när tiden är rätt'-mentalitet. Det verkar vara en liten sak, men det gör en enorm skillnad. I livet. På jobbet. Inom investeringar. I relationer. För i slutändan är det inte den med flest verktyg som vinner. Det är den som vet hur man står stilla tillräckligt länge när det behövs.