När jag var i Delhi, vid ungefär 14 års ålder, startade jag en NGO som hette Project Donate Life som var för organdonation av kadaver. Jag har alltid varit arg över onödig död. Om döden inträffar bör en person kunna välja att rädda andra liv. Till skillnad från i USA är detta i Indien inte ett allmänt alternativ på grund av sociokulturella problem och infrastruktur på sjukhusen. Jag har arbetat med detta och kan diskutera hur meningsfullt vårt arbete var. Jag trodde '1 avliden donator kan rädda 8 liv', vilket är sant. men det är en underdrift nu, eftersom primärcellerna hos patienter på Precigenetics också kan användas för att rädda DERAS liv. Nu finns det verkligt utrymme för regenerativ medicin. Nu kommer vi att använda celler och organoider för att upptäcka nya sätt att se på sjukdom, för att känna av hur olika läkemedel svarar på en patients celler. även patienter som inte svarar, även hudceller omprogrammerade för att bilda leverorganoider. Alltså, wow, vilken ära det är att bygga den här motorn. Hela mitt liv har jag vetat att livet har mening. Att bygga ett icke-invasivt molekylärt nanoskop har varit mitt livs ära.