Jag brukade tro att om något kom lätt, så var det inte värt att göra. Riktigt arbete måste vara hårt. Det var så jag visste att det spelade roll. Så jag valde den svåra vägen varje gång. Komplexa strategier. Tvingade processer. Att bevisa att jag kunde göra det på det svåra sättet. Sedan insåg jag att jag inte optimerade för resultat. Jag optimerade för kamp. Hårt arbete är viktigt men onödig svårighet är bara ego. Nu frågar jag mig själv om jag löser det här på det smarta sättet eller bara på det svåra sättet? Ibland är den bästa lösningen enklare än man tror. Målet är inte att undvika ansträngning. Det handlar om att lägga ner ansträngning där det verkligen räknas.