innan jag fick ett litet barn antog jag vagt att utveckling sker i stort sätt, som att havsnivån stiger stadigt över åren. verkligheten verkar mycket roligare. Det finns stunder då en 2-åring kan verka slående klarsynt, som man förmodligen kan förvänta sig av en 5-åring. Sedan kollapsar den

och sedan reflekterar jag över min egen barndom och tonåringar och jämna 20-årsåldern och inser att det alltid är så till viss del. Allt är lite taggigt och inkonsekvent. Jag hade exceptionella stunder när jag var 16 eller 18 när jag var klokare än mitt genomsnittliga 25-åriga jag i vardagen