Jag var på ett zoomsamtal i morse med en iranier som varit en del av protesterna för några år sedan och när han blev slagen av IRGC sa han att den första och enda tanken som dök upp i hans huvud i det ögonblicket var: "om jag försvinner hoppas jag att det finns någon där ute som kan vara min röst." Jag har inte slutat tänka på det sedan dess. Tänk på hur många tiotusentals iranier som har haft exakt samma tanke under de senaste dagarna. Medan vi tänker på dem, tänker de på OSS. Villiga, önskande, bönfallande att vi ska tala för dem när de inte kan. Vi kan bara inte svika dem.