Efter >15 år av dagligt arbete för denna kultur känns det som en robot som fortsätter att gå på autopilot, väntar och hoppas att något ska förändras... När vi i verkligheten fortsätter att utveckla uppgifter som vi tilldelar oss när de inte längre behövs och är värdelösa för att växa. Ibland undrar jag varför jag fortsätter jobba så hårt varje dag. Inget förändras. Ingen möjlighet att växa. Står med samma olösta problem, som jag aldrig orsakat, men jag lider alltid. Det enda som fortsätter att växa och utvecklas är min konst. Åtminstone har jag det här. Jag är ingen influencer, men jag ser inflytandet... På avstånd... som om det jag skapar, bidrar, bidrar med och delar dagligen var skapat av en anonym robot. … Till och med robotar blir trötta...