Ett helt år gick utan några svar. Vår katt försvann, och för varje vecka som gick blev hoppet tystare. Vi letade, satte upp skyltar och höll ut så länge vi kunde—tills vi accepterade möjligheten att han kanske aldrig skulle komma hem. Sedan hände idag. Min fru och jag var ute på en enkel cykeltur när jag såg en katt framför oss. Något med sättet han rörde sig på kändes bekant. På instinkt sa jag hans namn högt. Han stelnade till is. Sedan vände han sig om. Ljudet han gav ifrån sig ekar fortfarande i mitt bröst—ett rop fyllt av igenkänning och lättnad. Han sprang rakt mot oss som om ingen tid hade gått. Jag tappade cykeln, knäböjde och han kastade sig i mina armar, klamrade sig fast som om han var rädd att släppa taget igen. Efter ett helt år... Han mindes oss. Idag tog väntan slut. Tystnaden bröts. Och vår familj blev på något sätt hel igen.