Det är surrealistiskt att se sitt folk försvinna under en diktatur som förklarar: "Jag har stängt ner internet eftersom jag är Irans enda röst" Sedan att se dem som bara känt frihet ta sig upp på glittrande scener och utropa: "stoppa kriget mot diktatorerna!" till dånande applåder. Detta är inte dystopisk fiktion. Det är verklighetens ojämlikhet. Vi lever i en kulturell bubbla så frånkopplad från omvärlden att den suddar ut lidandets rop och sedan gratulerar sig själv för sin moraliska fåfänga.