Grabbar, att skriva _enkel_ programvara håller på att bli en verklig förlorad konst. Vi är alla så jävla beroende av beroendefyllda, uppblåsta, hyperkomponerbara Frankenstein-system där varje liten skillnad utlöser en transitiv verifieringsmardröm. Och vi fortsätter låtsas att abstraktion är gratis. Gissa vad det fan inte är. Varje lager introducerar mer tillstånd, fler undantagsfall, mer odefinierat beteende och fler emergenta interaktioner som ingen egentligen fullt ut modellerar. Kom ihåg: observerbarheten minskar när indirektionen ökar. Jag menar, formellt resonemang kollapsar i praktiken när den effektiva systemgränsen är hela ekosystemet. Och sedan känner ni för att koda ännu mer beroendefylld mjukvara och implicit mata tillbaka det i samma LLM, toppen. Kan vi stoppa den här galenskapen en sekund? Färre beroenden (eller ännu bättre _inga_ beroenden). Mindre betrodd datorbas. Deterministiska byggen. Reproducerbarhet. Kod du faktiskt kan läsa, resonera kring och granska e2e. Enkelhet är inte nostalgi. Det är det enda som står mellan oss och en jävla systemkollaps.