Jag skrev detta på min födelsedag tidigare i veckan som en påminnelse: Åh, tacksamhet! Vad kan jag hitta i dig. Vänta på mig. Du påminner mig. Du erbjuder mig allt jag behöver. På dagar som idag möter jag dig mer ansträngningslöst. Det finns mycket att glädjas åt. Jag är nöjd. Jag antar att det är vid den här tiden på året jag kommer närmast dig. Några veckor i slutet av november och början av december, och förhoppningsvis fram till slutet av denna månad och in i årets omgång, när jag kan sitta bredvid dig. Du erbjuder sådan överflöd. Brunnen är bottenlös. Och ofta försummar jag dig fortfarande. Jag glömmer att titta. När du är svår att hitta måste jag komma ihåg att jag bara behöver tala dig till existens för att du ska bli min. Precis som inspiration kommer du från handling, inte från tålamod. Du öppnar upp mig. Självklart är det lättare att hitta dig när mitt hjärta redan är öppet. Men jag får inte glömma: du är ofta nyckeln som dörrarna till mitt hjärta kräver. Du är ett instrument jag kan spela själv. Ditt ljud är intimt då, en värmande viskning. Det stiger i mig. Du är också ljudet vi gör i kör. Din form och konsistens är annorlunda då, men lika söt. Den vibrerar och fördjupar våra harmonier. Våra röster höjs i tur och ordning. Och våra hjärtan tillsammans med dem. Du är tung och lätt. Jag hittar dig på låga, enkla platser. Jag minns dig med små tröster och små leenden. Jag finner dig i det högsta sublima, när skönheten saknar ord. Jag minns dig i ärans ansikte. Tyst, livfullt, generöst följer du mig på den långa resan hem.