Det är en stor paradox att vi individuellt är samtidigt allt och inget. Genom våra egna ögon är vi allt – t.ex. när vi dör försvinner hela världen. Så för de flesta människor (och för andra arter) är döden det värsta tänkbara, och det är av yttersta vikt att vi har det bästa möjliga livet. Men när vi ser ner på oss själva genom naturens ögon är vi helt obetydliga. Det är en verklighet att var och en av oss bara är en av cirka sju miljarder av våra arter som lever idag och att vår art bara är en av cirka tio miljoner arter på vår planet. Jorden är bara en av cirka 100 miljarder planeter i vår galax, vilket i sin tur är en av ungefär två biljoner galaxer i universum. Och våra livstider är bara ungefär 1/3 000 av mänsklighetens existens, som i sig bara är 1/20 000 av jordens existens. Med andra ord är vi otroligt små och kortlivade och oavsett vad vi åstadkommer kommer vår påverkan att vara obetydlig. Samtidigt vill vi instinktivt att vi ska vara viktiga och utvecklas, och vi kan betyda lite – och det är alla dessa små bitar som tillsammans driver universums utveckling. Frågan är hur vi är viktiga och utvecklas. #principleoftheday